Samvetsklausul

Ända sedan barnsben har jag varit fascinerad av militärer. Framför allt var det deras utrusning och fordon som var oemotståndligt ögongodis för den då magre lille gossen. Med jämna mellanrum passerade horder av övande militärer på kolonn, förbi vår sommarstuga. Cyklar, traktorer och lastbilar. Kanoner och kulsprutor.

Favoritsysslan i skogen bakom den lilla stugan vid Norra Lången, var så klart att leka krig. Glömmer aldrig när jag fyndade en rostig mopedljuddämpare bakom ett uthus. En perfekt granatkastare! Och självklart det optimala tillbehöret till det gamla barnvagnsunderredet som tjänade som stridsvagn.

Med åren övergick det handgripliga lekandet till ett mer intellektuellt förhållningssätt. Böcker och tidskrifter om de båda världskrigen slukades i snabbare takt än vad Örebros alla bibliotek han fylla på och pojkrummets samtliga lediga ytor fylldes av nödtorftigt hoplimmade plastbyggsatser.

Parallellt med detta intresse för krig, militärer och vapen lyssnade jag mycket på musik. Jag lärde mig spela gitarr och en av de första låtarna som jag lärde mig var Where Have All The Flowers Gone, följt av The Universal Soldier.

Protestsånger varvades med flimrande tv-bilder från ett brinnande Vietnam och i mitt pojkrum syntes konflikten mellan gott och ont allt tydligare. Peacemärken och affischer med  överkorsade vapen trängdes med ännu en modell av ett amerikanskt jetplan av exakt samma typ som just i det ögonblicket fällde napalmbomber över risodlande bönder i Vietnam.

Strax innan jag fyllde 18 kom brevet som plötsligt skulle tvinga mig att välja sida. Krig eller fred, det är upp till dig. På tåget till mönstringsförrättningen i Karlstad bestämde jag mig. Jag vill till flottan. U-båtsstjänst.
Dit kunde man bara nå om man var frivillig.

Mönstringen gick bra. Min relativa fysiska litenhet kombinerat med ett tydligen väldigt bra resultat på det så kallade signalistprovet och blanketten där jag ansökte om u-båtsstjänst gjorde susen. Ett år senare kom inkallelseordern som visade att Berga Örlogsskolor skulle bli mitt hem under 427 dagar med start i januari 1976. Signalist vid flottan. Jag hade nått mitt mål.

Några veckor efter att inkallelseordern kommit, satt jag med den i min hand och funderade över vem jag var. Buffy Sainte-Maries röst ringde i mitt huvud. He is five foot two, he is six feet four, he fights with missiles and with spears…

Jag letade rätt på en penna och skrev ett brev till den som hade skickat min inkallelseorder. ”Hej! Tyvärr kan jag inte komma till Berga Örlogsskolor i januari. Det strider nämligen mot min innersta övertygelse; att jag skulle utbilda mig för krig. Jag tror inte på kriget som idé och jag kommer att vägra utföra alla order som på något sätt skulle tvinga mig att vara delaktig i dödande. Direkt eller indirekt.”

Mitt samvete hade fått bestämma och några veckor senare fick jag tillbringa ett antal timmar hos en psykolog för utredning. Den utredningen var sannerligen mer omfattande än för den som på fullt allvar kan tänka sig att rikta ett vapen mot en annan människa och skjuta. På order.

Som vapenvägrare fick jag en nödtorftig utbildning i sjukvård och radiotelefoni under några veckor vid civilförsvaret i Katrineholm, följt av ett års samhällstjänst inom äldreomsorgen i Örebro. Kanske inte det mest spännande året i mitt liv men ändå avsevärt mer givande än att ha behöva utbildats i dödande.

Varför denna text just nu? Jo, det är min kommentar till rättegången om barnmorskan som stämt landstinget i Sörmland för att de inte vill anställa henne för att hon (pga sin trosuppfattning) vägrar medverka vid aborter. Hon ser inte något problem med detta undantag från en barnmorskas arbetsuppgifter, eftersom det finns så mycket annat hon kan göra i stället. Hennes samvete är viktigare än den ålagda arbetsuppgiften.

Hon har fel, säger jag. Hon måste välja sida. Ingår det att utföra aborter i hennes yrkesbeskrivning, måste hon följa det. Eller också får hon byta jobb. Jag gillar ubåtar men inser att jag inte kan få ett personligt undantag från att vara med och skjuta torpeder mot en fiende, därför klev jag av. Även om jag fortfarande är väldigt intresserad av såväl farkosterna som krigets historia.

Det är ditt samvete och du måste leva med det och ta konsekvenserna av de beslut det tvingar dig att fatta. Ingen har sagt att det ska vara enkelt.